Ted Gärdestad - I den stora sorgens famn

^AI den stora sorgens ^Efamn ^F#mfinns små ögonblick a^Dv skratt ^Asåsom stjärnor titta^Er fram ^F#m ut ur evighetens ^Dnatt ^Hm och i solens första^E strålar ^Hm flyger svalorna mot ^Eskyn för att binda skör^F#ma trådar tvinna trådar till en^D tross, mellan ^Aos^Hms, så vi nå^Er varandra.

^A I den hårda tiden^Es brus ^F#m finns det skrik som ingen ^Dhör ^A allt försvinner i ett^E sus ^F#m som när vinden sakta^D dör ^Hm alla tårarna har^E torkat ^Hm till kristaller på min^E kind jag har ropat allt jag ^F#morkat allt jag orkat, efter ^Ddig hör du^A m^Hmej? kan vi n?^E? varandra?

^A I den långa vintern^Es spår ^F#m finns det skrik som ingen ^Dhör ^A och där ensamheten^E går ^F#m biter kylan alltid ^Dmer ^Hm ändå har jag aldri^Eg tvekat ^Hm mellan mörker eller^E ljus för när månens sk?^F#m?ra bleknat, har allt pekat åt dit^Dt håll och från mitt^A h?^Hm?ll, kan vi n^Eå varandra..